Groove interview (Swedish)
Efter år av väntan kommer det äntligen ett nytt album med Aphex Twin. Ett dubbelalbum med 30 låtar och ett namn som ingen vet vad det betyder.
Plattan heter Drukqs. I vanlig ordning vägrar han förklara sig.
- Folk får göra sina egna tolkningar. Men jag kan säga så mycket att det inte betyder "drugs" eller "drug use". Det betyder faktiskt något, och jag ville verkligen kalla albumet det istället, men jag tänker inte säga vad.
Aphex Twin är sig lik. Ju fler människor han förvirrar, desto gladare blir han. För fem år sedan döpte han ett album efter sitt riktiga namn, Richard D. James Album, medan artisten var Aphex Twin. Alltid var det några skivbutiker som sorterade fel. Sedan gjorde Eminem samma sak förra året.
Richard har alltid varit bra på att skapa uppmärksamhet kring sin egen person. När han tjänat sin första förmögenhet, bland annat genom att sälja musik till en Pirelli-reklamfilm för ett sexsiffrigt belopp, så köpte han en tankbil att köra omkring i. Sedan behövde han någonstans att bo, så han köpte en gammal banklokal i Elephant & Castle-området i London. Han bor där fortfarande.
- Ja, det är ett trevligt område. Det är väldigt otrendigt här nere, det är därför jag flyttade hit. Det bor inga unga människor här alls - jag blir aldrig igenkänd här.
Den jättestora superklubben Ministry of Sound ligger alldeles i närheten.
- Om kön är riktigt lång går den förbi mitt hus. Ibland slänger jag och mina vänner vattenballonger på folket i kön. Vi kastar ballongerna från taket, det är svinkul, ingen fattar varifrån de kommer. Det är väldigt mörkt och man kan lätt gömma sig. Jag har en bra videofilm med mina vänner utklädda i de där teddybjörnssakerna jag hade. De bara gick fram till kön och började trakassera människorna.
Seriemördare på museet
På senare tid har Richard diskjockat rätt mycket, bland annat på ställen som Victoria & Albert Museum där han spelade ravemusik, för att det är mycket roligare att spela snabbproducerad ravemusik på ett museum än någon mer högkulturell musik.
- Jag spelar olika slags musik på olika ställen. Jag gör massor av saker på min laptop, och det kan betyda vad som helst. Det är oftast ett mischmasch av live och DJ-ande. Men ingen vet att jag spelar live för det säger jag inte. För om man säger att man spelar live blir det som ett gig, och alla bara står där och tittar på en. Men om man säger att man DJ:ar så dansar alla istället.
- Det är många som bara stirrar på mig på klubbar nuförtiden, dom ler inte ens, dom bara stirrar. Man får känslan av att man bara spelar för fem människor, för man ser inget bakom dom.
Ibland blir jag så trött på det och det slutar med att jag spelar totalt oljud bara för att irritera dom. Innan jag blev känd gillade jag verkligen att DJ:a mitt på dansgolvet, folk dansade och la egentligen inte märke till mig. Men om man är känd stirrar folk bara på en, och det funkar inte.
Det sägs att du spelat i folks vardagsrum?
- Ja, det har jag gjort. Förra månaden fick vi ett mail från en kille som sa, "Min mormor dog och jag ärvde en massa pengar." Så vi tyckte att det lät kul och åkte dit med värsta turnébussen. Det är faktiskt mina favoritspelningar: en blandning av mina vänner och ett slumpvis antal människor från gatan. Jag ska spela på ett bröllop snart, och nyss var det en tjej som frågade om jag ville spela gabba på hennes examensfest i konsthistoria. Så länge det är i London och jag har tid så gör jag det.
Vad är det du gillar med gabbermusik?
- Jag helt inne på aggressionen i den. Men jag gillar inte när det är helt distat. Jag gillar kontrollerad aggression, det är mycket effektivare. Att bara skruva upp volymen för mycket är inte vidare skrämmande. Men till exempel det senaste från Squarepusher är mer störande för det är helt sinnesjukt - men det är inte distat alls, det är helt rent. Otrolig intensitet. Man kommer in i deras hjärna, man känner motivationen bakom och det är mycket brutalare. Det är skillnaden mellan en galning med en kniv i ett köpcentrum och en kallt beräknande seriemördare. Seriemördaren är mycket mer skrämmande.
Tom, Dick och Chris
Richard har sagt gång efter annan att han inte ska släppa mer skivor, men nu kommer det ändå en skiva i slutet av oktober. Så nu säger han att han inte ska släppa fler skivor på Warp efter detta.
- Skillnaden mellan dom och andra skivbolag blir bara mindre och mindre. Kanske släpper jag en singel också, men troligtsvis inte. Jag gjorde en promotolva för albumet och dom ville släppa den som en singel. Jag måste hela tiden se till att dom inte pressar mig för hårt.
Namnet Aphex Twin är kontrakterat till Warp, det är därför han släpper Drukqs där. Villkoret att Warp fick skivan var att de gick med på att riva kontraktet efter den.
I USA och Japan är Richard kontrakterad till Warner Brothers. De var inte lika lätta att övertyga att släppa namnet Aphex Twin.
- Dom bara "Vi har köpt dig, vi äger dig!" Jag sa "Om ni inte säger ja så får ni ingenting alls" och dom bara "OK då, då får vi ingenting." Jag får använda namnet AFX på Rephlex, så jag får gå tillbaka till det. Jag ville använda Aphex Twin till att göra riktigt experimentella saker. Det är många som kommer köpa Drukqs som egentligen inte alls gillar min musik, tror jag. Och jag gillar idén att dom köper något riktigt experimentellt.
Rephlex är skivbolaget han startade tillsammans med Grant Wilson-Claridge. För att förvirra saken ytterligare har Richard just startat ett nytt bolag tillsammans med Tom Squarepusher Jenkinson, som än så länge bara släppt en tolva med två remixar av AFX. Typiskt nog har Tom och Richard inte ens kommit på vad bolaget ska heta, fastän första skivan redan är släppt.
Varför startar du ett nytt skivbolag?
- Mest för att Tom inte vill ligga på ett skivbolag som har andra artister som han hatar. Han hatar allt på Warp. Han gillar inte Autechre, han gillar inte, mmm, jag vet inte. Han gillar dom gamla sakerna. LFO är nog den senaste plattan han gillade.
Richard skrattar. Man ska nog inte ta allting han säger på blodigt allvar, med tanke på att LFO gavs ut 1990 och Squarepusher skrev under för Warp 1996. Dessutom producerade Tom Jenkinson Broadcasts senaste album.
- Det gör mig inget att vara på samma bolag som några skitband. Jag gillar inte alla band på Warp heller, och jag är medveten om att dom drar nytta av vad jag gör. Dom bara "Åh, vi ligger på Warp" och folk lägger märke till det och köper sedan deras skivor. Men det irriterar mig inte lika mycket som det irriterar Tom. Eftersom vi känner varandra förstår jag vad han menar. Så vi föredrar att göra det själva, för det är mer äkta.
Du nämnde att du kanske skulle släppa en singel också?
- Jag funderar på att göra en till singel med en vriden Cunningham-video. Men om jag gör den så kommer den inte komma ut förrän om sex månader. Jag gillade verkligen att arbeta med Chris på Come to Daddy och Windowlicker och jag skulle gärna göra det igen. Men det är inte min favoritsysselsättning, jag sitter hellre hemma och gör nya låtar. Warp vill göra det för dom har bara dollartecken i ögonen. Men jag har en bra idé på en låt som Chris verkligen skulle gilla.
Richard och Chris Cunningham har sammarbetat en längre tid. Förutom att Cunningham regisserat de uppmärksammade (och roliga) musikvideorna till Come to Daddy och Windowlicker har han gjort två kortfilmer som Richard tonsatt. Också med tanke på de andra filmer Cunningham gjort, till exempel Squarepushers Come on My Selector, Madonnas Frozen, Björks All Is Full of Love och Portisheads Only You, så är bara tanken på ännu en Aphex/Cunningham-video något som får det att vattnas i munnen på de flesta konnässörer.
Det är jobbigt att släppa skivor
Det är fem långa år sedan förra albumet, Richard D. James Album, uppföljaren till den mästerliga I Care Because You Do... Men det hade nog dröjt ännu längre om Richard inte råkat ut för en mindre olycka.
- Anledningen till att jag släpper albumet är faktiskt på grund av att jag tappade en sån där mp3-spelare med 282 av mina osläppta låtar och 80 osläppta Squarepusher-låtar. Jag och Grant var på ett plan på väg till en spelning i Skottland för ungefär fyra månader sedan. Jag hade haft mp3-låtarna i kanske sex månader och han skämtade med mig "Tänker du glömma den där?" och jag bara "Jag kommer aldrig glömma den här!" Och sen fem minuter senare glömde jag den.
Hade du inga kopior hemma på hårddisken?
- Å, jag har originalen. Jag tror jag hade tagit livet av mig om jag förlorat mastrarna. Sedan dess har jag hållt ögonen på internet, jag trodde dom skulle dyka upp någonstans efter typ fem sekunder. Jag hade skrivit "Aphex Twin - Unreleased Tracks" på den!
Richard skrattar, även om han uppenbarligen inte var så glad åt händelsen. Hans teori nu är att en flygvärdinna tog hem spelaren och troligtsvis raderade låtarna: "De såg ut att vara ungefär 35 och inne på Bryan Adams eller nåt sånt". Men han var lite orolig att om låtarna hamnat på internet så skulle han inte kunna tjäna pengar på dem - enda anledningen till att han släpper musik på skiva är för att tjäna pengar.
- Så det var därför jag ville släppa så många spår som möjligt så snart som möjligt. Jag tänkte först släppa fyra CD men det hade varit att gå för långt. Bara en dubbel är jävligt jobbigt - allting ska bli rätt, omslagsdesignen, mastringen, pressningen och allt det där.
Richards förra album var bara lite drygt en halvtimme långt, eftersom Richard ansåg att ingen lyssnade längre än 30 minuter ändå.
Tror du folk kan ta till sig ett dubbelalbum med din musik?
- Man kan lyssna på hela albumet i ett svep men jag tror man skulle dö om man gjorde det.
Richard tycker folk skall lyssna på Drukqs på samma sätt han lyssnar på de CD han köper. Han sparar de låtarna han gillar på sin laptop, sedan säljer han albumen.
Hur valde du låtarna som hamnade på albumet?
- Folk frågar mig hela tiden varför jag inte släpper det spåret eller det där spåret. Men det tar kanske en timme att gå igenom ett DAT-band, och jag har hundratals. Och efter att ha gått igenom tio band skulle jag ha glömt vilka låtar som var bra. Det går inte att komma ihåg. Så det är helt omöjligt att samla ihop ett album. Jag får välja ut ett antal band och gå igenom dom och sen göra det på den grunden. Men jag kan inte göra en riktig samling av all min musik.
Radiohead är skit
Trots att Aphex Twins skivor bara säljer bättre och bättre, Windowlicker sålde till exempel runt 300 000 exemplar vilket är mycket för att vara en singel, så menar inte Richard att han gör mer lättillgänglig musik. Folk är mer vana att lyssna på underliga ljud, helt enkelt. Men han erkänner att Windowlicker och videon har en kommersiell lutning, och han tror att folk som bara hört den låten nog inte kommer gilla den nya skivan.
- Jag är ingen kommersiell artist, men jag kan vara det om jag vill.
När Radiohead släppte Kid A talades det mycket om att de var influerade av Aphex Twin och de andra artisterna på Warp. Thom Yorke sa att när han var trött på gitarrbaserad musik och sin egen röst gick ut och köpte hela Warps katalog. Beundran är dock inte ömsesidig, Richard är inte alls imponerad av Radiohead.
- Jag gillar dom inte. Jag har hört fem eller sex låtar och jag tyckte det lät väldigt uppenbart och ostigt. Jag menar, jag jämför dom med min favoritmusik och det låter fruktansvärt i det sammanhanget. Men jämfört med alla skittråkiga r'n'b-spår så är det nog OK. Eller alla "teen punk"-band, eller vad det nu kallas, som tror dom är så anarkistiska. Om man bara utsätts för sånt och sedan får höra Radiohead så tycker man nog dom är genier.
Men om en procent av alla som köpt en Radiohead-skiva sedan kollar upp Rephlex, är inte det bra?
- Jag bryr mig ärligt talat inte. Jag gillar att det görs en massa skitmusik. Jag gillar att alla inte är informerade om hela utbudet. Om för många människor lyssnade på vad jag lyssnade på skulle jag inte tycka om det. Jag har alltid velat bli sedd som annorlunda, jag gillar att gilla saker som ingen annan gillar. Om Merzbow låg på topplistorna skulle jag inte lyssna mer på honom. En del människor vill göra som alla andra, och andra vill inte det. Så enkelt är det.
Madonna imiterar en gris
Kring större artister florerar det alltid en mängd rykten. Det har talats om att både Madonna och Björk ville att Richard skulle arbeta med dem. Richard bekräftar med ett skratt.
- Givetvis! Alla vill det! Björk är mycket intressantare, en miljon gånger intressantare - personlighetsmässigt sett. Madonna är rätt normal.
Båda verkar gilla att arbeta med unga trendiga artister.
- Ja, det finns en likhet. Jag känner henne inte så väl, men jag tror Björk är som en liten flicka i en godisaffär: "Åh, jag älskar det här! Jag vill ha, jag vill ha!" Madonna är mer brutal, typ: "De här är trendiga, jag kan hålla mig ung och modern om jag använder dem". Björk har också det där såklart, men hennes motivation är att hon bara älskar artisterna och skulle älska att få arbeta med dom.
Anledningen till att det inte blev något sammarbete med Björk var att hon behandlade det hela som en affärstransaktion.
- När man arbetar med Björk säger hon typ "OK, jag kommer faxa dig detaljerna och du kommer skicka mig…" Om jag ska göra en låt med någon måste jag vara deras vän. Jag måste tillbringa lite tid med dom, dom måste komma förbi och dricka femtio koppar te, röka på lite och så. Dom kan inte bara skicka mig låten. Det är verkligen kallt och jag tror hon inte riktigt förstod, för det är så hon gjort hela sitt liv. Jag tror hon glömt hur man umgås med folk.
Däremot tyckte Richard att det skulle varit kul att arbeta med Madonna.
- Jag ville bara inte göra det just då. Hon var bara för känd. Om jag hade gjort det skulle alla se mig som "han som Madonna gjorde en låt med". Hela ens karriär skulle bara försvinna.
Men om det var på dina termer? Något för Rephlex, till exempel?
- Jag ville det, men hon var mer inne på att jag skulle göra ett spår på hennes album eller en singel, och det ville inte jag. Jag tänkte i termerna en "white label" på Rephlex och jag skrev faktiskt ett spår åt henne, jag hade massor av idéer: det var en galen acid-låt och jag ville att hon bara skulle göra dumma ljud, ingen sång. Stön och suckar och grisimitationer. Jag ville verkligen höra Madonna imitera en gris! Hon var nästan med på det. Kanske skulle hon faktiskt ha gjort det, men just då var hon mer upptagen med sin nästa singel. Jag brydde mig inte direkt, och det gjorde säkert inte hon heller. Hon tyckte nog typ "Det finns andra fiskar att fånga!"
När var det?
- Förra året. Jag snackade med henne om mitt kärleksliv och sånt. Jag vet att hon var tänd på Chris och ville knulla honom, men han var inte alls tänd på henne. Jag tror hon var lite sur för det, vanligen kan hon nog få alla hon vill ha.
Richard skrattar igen. Än en gång kan det vara bra att minnas att han inte alltid är helt sanningsenlig.
Text: Henrik Strömberg, www.groove.st
